För det första: Alla projekt ska inte lyckas. Det enda sättet att undvika misslyckanden är att aldrig ta några risker. och det är en del av projektens natur att vara nyskapande och osäkra. Därför ska inte nedlagda projekt inte betraktas som en katastrof.
För de första – alla projekt ska inte lyckas. Det enda sättet att undvika misslyckanden är att aldrig ta några risker och det ligger i projektformens struktur att ta risker, bana väg och kraftsamla olika kompetenser.
Men vad ska man se upp med? Ja, de vanligaste fällorna är:
Kompetensfällan: Projekten är fel- eller underbemannade. Man underskattar projektets komplexitet i uppstartsfasen. Om projektdeltagarna är underkvalificerade tvingas man jaga den kompetens som krävs för att slutföra projektet. Det skapar frustration, oro och ineffektivitet.
Orealistiska: Projektdeltagarna kan vara överambitiösa och ta på sig mer än de klarar av. Eller så kan organisationen vara för snål när man tilldelar projektet resurser. I båda fallen har man inte förutsättningarna för att lyckas det man förutsätter sig
Otydliga roller: Medlemmarnas roller är inte så väldefinierade som de bör var, vilket leder till att medlemmarna har varierande uppfattning om sin uppgift i projektet.
Prestige: Låt inte prestige komma emellan som gör att projekt som är dömda att misslyckas tillåts att fortfå. I alla lägen gäller det att sätta organisationens bästa framför enskilda projektdeltagares presige och drivkraft att till varje pris genomföra projektet. Nedlagda projekt ska inte uppfattas som en katastrof utan det är en naturlig del. När ett projekt inte fungerar, avsluta det direkt och prata om varför det inte fungerade.
Man tar inte tag i grundproblemen: Problem som dyker upp i ett projekt kan tyckas vara isolerade företeelser, men de är ofta symptom på ett strukturproblem som behöver åtgärdas för att undvika ständigt återkommande problem under projektet gång. Det gäller, som alltid annars, att åtgärda grundproblematiken.